26
allvarsam, forsen — det var bara flickan som fattades. Men vad var det, hon hade pekat på?
Han såg sig omkring men kunde ingenting annat upptäcka än en liten förfallen kvarn.
Med ens mindes han de dånande hammarslagen.
Ah — här borde bli en manufakturanläggning — —
Han drog häftigt efter andan. — De bultande hamrarna skulle — såväl som flickan — med Guds hjälp komma dit!
Nu visste han vad han ville! Rikta, ej föröda mer! Sprida liv — i stället för död!
Och här, just här, där så mycket fanns att bruka hand och förnuft och vilja och arbetets hug på, här ville han bygga och bo och göra en gärning för fäderneslandet, som kunde bestå!
Hit skulle han föra Anna Märtha, och hand i hand skulle de arbeta samman på det nya, som skulle växa fram i obygden!
Stolt som en kung satt han på sin svarta Bijou och skådade ut över nejden — »det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla», ringde det alltjämt i hans öron.
Från Hugnfjället kom morgonvinden farande med eggande kyla och smekte hans heta kinder.
I galopp satte han av. Han hade funnit vägen — och Säterudsforsen sin betvingare.
