310
År gingo.
Men fastän både livet och hans arbete krävde sitt, kunde den unge finländaren aldrig helt utplåna minnet av sitt teaterbesök i Stockholm.
Med varmt intresse följde han fortfarande den unga konstnärinnans artistiska framsteg, såsom han kunde avläsa dem i de teaterrecensioner, som buro hennes namn till och med över Bottenhavet.
»Stycket — hette det i en sådan om henne som Ung Hanses dotter — var redan så gott som begravet, då det väcktes till nytt liv genom mademoiselle Ramsten… Det är en fin, täck figur, stora själfulla ögon, vilka tyckas födda att gråta, men likasom söka dölja detta under en nästan humoristisk glättighet, en späd, men ren och väl förnimbar stämma, ett spel, som går från hjärtat och till hjärtat.
I henne mognar — såvida ej fantasiens nu så ungdomsfriska och varma livskälla uttorkar — en konstnärinna av hög rang.»
Ja, därpå behövde han för sin del inte något intyg, tänkte han, det visste han, och därför kunde det också vara roligt och nog så intressant, att han fått övervara hennes debut!
Men så med ens upphörde alla omnämnanden om henne, hur han än letade, fann han aldrig hennes namn mer i några recensioner.
Vad hade det blivit av henne?
Var hon död eller borta — eller gift?
Tiden gick.
Och så blev Ophelia honom blott ett vackert minne, som han gömde djupast inne i sin själ.
