MIDDAGSBJUDNINGEN
På vägen från Åmot och Annero kom ett ekipage körande. Skratt och livliga röster förrådde ungdom på lustfärd.
Det var ett nygift par och deras finske gäst — en ung docent — som förbi finlövade björkar och blommande ängar färdades fram mot Adolfsfors.
»Nej se», utropade främlingen betagen, då de svängde över bron, varunder älven forsade, »se vilken vild, vacker dalgång! I sanning höga berg och djupa dalar, man skulle nästan kunna tro sig vara i Schweiz!»
»Och ser du, där åt andra hållet ha vi Ränkens vackra sjö», påvisade den unge ingenjören. »Endera dagen ska' vi fara den runt, det är en sådan lagom lång utfärd! Jag hoppas vi fortfarande som hittills få strålande väder!»
»Den där ståtliga gården heter Noreborg», fortsatte den unga frun.
»Ja — och för icke så långt tillbaka tillhörde den också Adolfstors och kallades då Nore eller nedre Adolfsfors», vidtog ingenjören. »Litet högre upp ligger Noresund, som du frågade efter. Det är alldeles riktigt, att din landsman, vår store Armfelt, där haft några slags manipulationer med ’norrbaggarna’. Fast nog tror jag han oftare höll till på Adolfsfors. Dess vittomtalade, vackra och snillrika värdinna var nog mer lockande för en man med hans kynne!»
