stöd och bröd i denna värld. Hur skulle det gå henne, då släktingarna en gång fölle ifrån?
Samma dag följde Fredrik Groth sin moders råd och gick »till storms».
Bländad av den äldre mannens lidelsefulla utbrott, gripen av medlidande med hans passion, smickrad av den betydelse, som nu tillmättes hennes av släkten så tillbakasatta person, lät Ophelia sig överrumplas. Alltsammmans inom henne blev till ett kaos, som hon var ur stånd att reda upp.
Kunde hon inte nu med ett enda litet ord befria sig såväl från släktingarnas utbasunade barmhärtighet som från kamraternas utfall och intriger, än kännbarare efter de senaste »stora triumferna», flög det virrigt för henne.
Bara ett litet ord, så fick ju också hon, den hemlösa, ett hem, ett fäste!
Och konsten — min älskade konst, tänkte hon vidare, det är ju just du, som lärt mig att så mycket bättre uppfatta och uppskatta naturen, då skall väl också umgänget med naturen göra mig samma tjänst tillbaka gentemot konsten…
Men älskaren, som såg hennes förvirring och trevande försök att finna sig till rätta, släppte ej taget. Han ville ha sitt svar, han kunde ei vänta längre.
Var det då underligt, om »den lilla» — inom vilken kvinnan ej vaknat — tog miste om vägen — fast hon som »unga fru Groth» blev Pans och Adolfsfors härskarinna.
