322
dagar precis», utbrast fru Anna. »Förutom detta, så inte skulle åtminstone jag velat börja mitt äktenskapliga liv under svärmors kritiserande ögon! Hon bodde kvar i undervåningen och styrde och ställde med allt som förut, under det att de unga bodde ovanpå. Och varje dag gick unga frun till ’dukat bord’, som det heter, i sitt eget hem!»
Nu hade man kommit till en brant uppförsbacke, och hästen stannade av sig själv. Han var van vid, att resenärerna skulle ha det vettet att gå av, då det bar uppför.
Ingenjören och hans unga fru hoppade också genast ur. Den finske gästen såg en smula frågande ut.
»Det bär uppför, ser du, och då gå vi alltid ur, men du kan gärna sitta kvar!»
»Åh, det fattas bara det, då unga frun går», skrattade docenten och hoppade likaledes ur.
Han blev gående vid hennes sida, under det att Pålle och ingenjören flera gånger sneddade vägen och först hunno uppför backen.
Pålle vände på huvudet och nosade på ingenjörens ficka.
Jo han hann allt få sin sockerbit, innan det åter bar av!
Vägen gick nu genom skogen. Hög och mörk låg den där, hemlighetsfullt lockande. Mellan de raka smäckra furustammarna, här och var blandade med jättestora granar, såg man den mjuka björnmossan utbredd som det vackraste täcke, fläckvis bestrött med buketter och slingor av linnéa, som fyllde luften med sin doft.
»Ett sådant härligt land, en sådan härlig skog ni ha», utbrast finnen och andades djupt.
»Ja det ha vi», svarade fru Anna, »bara vi nu få ha den i fred för skogsskövlarna», kom det lidelsefullt. »Det börjar spörjas underliga saker om folk,
