som säljer skog, också här i bygderna! Tvi» — utbröt hon och — spottade.
»Men Anna då» — förebrådde mannen.
»Ja kära du, börja inte något resonemang om dem, det lider jag inte höra», fortsatte hon, och rösten darrade, »i mina ögon är och förblir de blott ärelösa rackare, som för en snöd penning kan förstöra ’fattigmans tröja’, fåglarnas bon, landskapets skönhet! Fosterlandsförrädare är rätta ordet för dem!»
Hennes ögon blixtrade.
»Är unga frun så het», skämtade docenten, men då han såg en misstänkt skvallrande tåreglans, pekade han på myren, som nu kom till synes och frågade:
»Ha ni gott om hjortron här?»
»Ja då», utbrast ingenjören, »ännu ha vi — som väl är — all skogarnas och myrarnas rikedom i överflöd!»
En liten förstulen smekning kom i detsamma hans unga fru att le på nytt.
»Men hur var det med gamla fru Groth», återtog docenten, »hon bor alltså kvar på Adolfsfors?»
»Nej det gör hon inte. Dottern Adolfine, som blev gift med prosten Almqvists son, juristen, sjuknade ganska betänkligt strax efter giftermålet. Det sägs, att hon förkylde sig och tog skada för livet vid den stora branden på Adolfsfors, men man vet inte riktigt, hur allt det där hängde samman. Nog av, hennes enda längtan var att få lämna det nya hemmet nere i Östergötland och få komma åter till Adolfsfors och mamma.
Och det gav gamla frun idéen till ett nytt bygge. Du vet, att det är hon som byggt upp Adolfsforspatronernas palats, nu ville hon ha full frihet för sina gamla dagar också, och fördenskull satte hon i gång med byggandet av änkepatronessornas — Erlingsrud!
Namnet är för resten bekant sedan Manhemsförbundets dagar, då Jonas Wærn där på torpet drömde sina utopiska drömmar.
