Sälboda och Fägerskiöld med sin Sofia Adelskiöld, alla nästan samtidigt. Vad vi hade roligt och vad det dansades! Du kan tro att vi till och med spelade teater på Åmots järnvägsstation.
Men för att återgå till det Grothska bröllopet så ville inte fru Groth, att Anna — eftersom det gått så olyckligt för Adolfine — skulle, som hon, vigas i Köla kyrka, utan i stället skedde vigseln i vita salongen, där man hade arrangerat ett blomsteraltare med brudpäll och allt. Brudgummens farbror — biskop Schauman — hade också kommit ända från Finland för att viga dem. Ja det var en fest, som mani aldrig glömmer!»
Mellan leende ängar och fält, där klövern stod tät och lyste grann i solskenet, svängde vägen utefter älven upp genom en lång granalleé och sedan bar det uppför genom den ståtliga björkalléen. På krönet låg herrgården vit och stolt, färdig att mottaga de anländande gästerna.
På vagnens gungande fjädrar fördes så den finske docenten till den, som han minst av alla trodde sig få se uppe i Värmlands djupa skogar!
Och ödet ledde honom vid handen genom rum efter rum, där de lågo i fil — de vita dubbeldörrarna stodo uppslagna och gäster vandrade fram och åter — tills han kom in i skära förmaket, där värdinnan tog emot.
Men då han fick se den mjuka gestalten i den vita tyllklänningen, och det milda, vemodiga anletet, som han så ofta skådat i sina drömmar, så var han nära att förlora kontenansen.
Han visste själv icke, hur han betedde sig, han kände blott att bommarna, som han fällt ner för sitt innersta, sprungo upp. Årslång längtan drev blodet med rasande fart genom hans ådror.
Till all lycka anmälde betjänten i detsamma att middagen var serverad.
Ophelia bjöd honom sin arm, och så bar det av till middagsbordet i nedre våningen.
