326
Han fick sin plats vid hennes högra sida. Han hör sorlet och glammet ikring sig, tar för sig av de kringbjudna rätterna, höjer sitt glas mot de festklädda gästerna — allt med samma känsla av overklighet.
Hans Ophelia här…
Hur det nu var, föll talet på Finland, och det kom honom att vakna.
»Ack de tusen sjöarnas land» — hörde han henne utropa — »det landet har jag alltid längtat att få se. Som liten flicka grät jag otröstligt all harmens och smärtans tårar över att det funnits svenskar, som utan strid kunnat uppge Sveaborg, Ehrenswärds i klippan sprängda ointagliga Sveaborg, Finlands bästa värn!»
»Ja», instämde brukspatronen, som hittills varit påfallande tyst, »hade Armfelt varit överbefälhavare i stället för Cronstedt, så hade det förräderiet, den outplånliga nesan, aldrig behövt övergå oss — trots kungens galenskap!»
»Åh kanske det är bäst att var och en ser till Cronstedtaren i eget bröst, så att vi icke förråda det som blivit oss anförtrott», kom det omotiverat skarpt från gamla brukspatronessan vid övre bordsändan.
»Så sant så, skål brukspatronessan», inföll hennes granne, prosten.
Samtalet blev allmänt och livligt.
»Har det hänt er någon gång», vände sig, värdinnan till den finske gästen, »att ni under edra resor kommit till ställen, som ni tyckt er sett förut någonstädes?
Då jag varit ute, har ofta oförmodat för mina ögon upprullats tavlor, som jag tyckt mig känna igen, fast jag bevisligen aldrig varit där förr — om inte i drömmen.»
»Ja väl min fru», svarade docenten, som hittills icke med ett ord vidrört sina minnen från Stockholm.
»Det har senast i dag hänt mig att en tavla, som jag såg för fem år sedan, åter visat sig för min syn, blott ännu mer betagande än jag någonsin sedan sett
