Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
327

den i drömmen. Men det är ej en landskapstavla utan ett porträtt! Och just nu i detta ögonblick, försäkrar jag er, att jag njuter oerhört av anblicken av detsamma.»

Därvid såg han kanske något för djupt in i hennes vackra ögon, ty en icke så lindrig rodnad purprade hennes kinder, då hon svarade:

»Ni får förlåta mig, min herre, men jag vet verkligen inte rätt, hur jag skall förstå edra ord. Här på väggarna finns ju inga porträtt.»

»Nej icke på väggarna, men vid — bordet har jag funnit ett mycket väl träffat porträtt… av en ’Ophelia’, som en gång från scenen berett mig en konstnjutning, som jag aldrig kan glömma.»

Häpet vemodigt såg hon upp på honom, så djupnade ögonen av en oförställd glädje.

»Har — ni — sett — mig — som Ophelia??»

Ivrig och glömsk hade hon höjt rösten.

Men i detsamma varseblev hon mitt över bordet mannens missnöjt förvånade blick, vilken ögonblickligen kom henne att tystna.

Men strax började hon åter tala, nu med grannen på sin vänstra sida, mot en gäst snett över höjde hon förbindligt sitt glas, hon lyssnade småleende till ett tal, som hölls till hennes ära, hon skrattade och skämtade med än den ena än den; andra. Först strax före uppbrottet sade hon lågmält och brådskande några ord till den finske gästen:

»Min man tycker inte om att det talas om min teatertid. Men efter middagen skall jag visa er litet ikring, då kunna vi språkas vid, om ni så vill!»

⁎              ⁎

I den stilla juniaftonen vandrade åter i Maja Ugglas park en sjön Adolfsforsfru och en Finlands son.