full och oförstådd av andra, men där hon lever, glädes och lider, så att sinnet liksom lyftes över oanade och dunkla vidder…»
Han lade långsamt ihop häftet och gick efter henne ut på balkongen.
»Tack», sade han varmt, »jag har läst dem med mycket nöje. Det fattas dock vissa urklipp i er samling.»
Förvånad såg hon upp emot honom.
»Det tror jag knappast», sade hon. »Så noga jag kunde, tog jag reda på allt i den vägen.»
»Ja men ni kanske inte beräknade, att ert rykte också flög över Bottenhavet. Och där borta i Finland satt också någon, som klippte ut vad som sades om — den Ophelia han så mycket älskade!»
Båda stodo alldeles tysta.
Musiken kom närmare och närmare, och snart började midsommarfirarna ringla in genom trädgården.
»Lillbana» — där dansen och trakteringen väntade — låg på andra sidan om huset, mitt för ena flygeln. Men då de hade upptäckt »frua» på balkongen, togo de vägen omkring för att få hälsa på henne.
Rättaren tog ordet och tackade henne för all den glädje hon beredde dem. Taktfasta leverop hördes.
Hon log sitt vackraste leende emot dem och tackade dem i sin tur för den så från hjärtat gående hyllningen.
»Ser ni», sade hon åt främlingen, som rörd stod där vid hennes sida, »de där båda, som gå i första ledet, den mörke och den ljuse, äro bröderna Warg. Likaså olika som de äro till utseendet, likaså olika äro de till sin läggning, den ene allvarlig för att inte säga svårmodig, den andre lika glad i alla väder. Båda ha granna röster. Ni skulle bara höra Olle sjunga: ’Sjutton år tror jag visst att jag var’», sade hon strålande och började smått trampa takten med den lilla foten.
»Och där är Skäras», fortsatte hon — »han som är
