334
blind på ena ögat — men så ser han så mycket bättre på det andra, humorn formligen gnistrar därur, och otaliga äro de ordstäv han ger upphov till.
Där komma alla smederna, mästersmederna först och lärlingarna efteråt: Svarten och Hellström och Hellberg och Lunk och Barfot.
De där vackra ungdomarna äro Mjölnar-Anders och hans systrar, och den där mörka skönheten med det burriga håret och skimret i ögonen är Stina i Mosstuga — en född sagoberätterska — därför har hon också alltid så många barn omkring sig, den lilla hon nu håller i hand är Kerstin från Lernäs, min särskilda favorit.
Och han, den långe, som går och ser ut som en militär, är Erland Olsson. Eftersom han tar sig så bra ut på kuskbocken, så måste det alltid vara han, som skjutsar svärmor», tillade hon skrattande. »Och där komma Segol och Nord och Rahm…»
»Jag tror ni känner dem allihop», avbröt hamn henne en smula förvånad.
»Känner ja» — återtog hon än mer förvånad, »skulle jag inte känna mitt eget folk, känna och älska dem!
Bekantskapen med värmlänningarna har varit den allra största glädjen, som mitt äktenskap skänkt mig», fortfor hon — men i detsamma skulle hon velat bita av sig tungan för att de orden undsluppit henne, för att hon därmed blottat deras samlivs fattiga innebörd.
Men mannen vid hennes sida låtsades varken se den glödande rodnad, som spred sig över hennes drag ej heller märka det tvära avbrottet. Han fortsatte helt lugnt:
»Ja, att värmlänningarna äro särdeles älskvärda och gästfria, det har också jag fått erfara under den tid jag varit här.»
»Jag tänkte särskilt på folket», återtog hon. »Livets omedvetna poesi, som är så gripande, den finner man oftast här i de små hemmen, och därtill en takt och
