340
»Ja —.»
»Och han ville inte komma hit?»
»Nej det ville han inte —.»
»Stackars min gamle vän, vad skall jag kunna göra för honom», mumlade hon och började hjälplöst fingra på en medaljong, som hon bar i en fin guldkedja om halsen. »Pengar är vad han mest behöver förstås — men pengar från mig skulle än ytterligare såra honom.
Nu vet jag», sade hon i detsamma de reste sig från bordet.
Hon knäppte av den dyrbara medaljongen. »Jag skall sätta mitt porträtt i den här och skicka honom den jämte en liten hälsning.»
»Ni kanske ursäktar, att jag försvinner på ett par ögonblick. Jag ville gärna genast få i väg ett bud till honom, medan han ännu är kvar här på trakten.»
»Men jag skulle väl kanske också gå nu», sade docenten en smula frågande.
»Åh, skulle vi inte musicera litet först», avgjorde hon. »Jag kommer strax tillbaka.»
Han gick in och slog sig ner framtör flygeln, slog an några ackord och lät fingrarna göra några löpningar. Så svällde en vacker, fyllig barrytonröst ut. I de gamla vemodiga finska folkvisorna lade han in hela sin själ, i toner tolkande, vad han inte annars vågade säga.
Och hon, som sakta kommit tillbaka och slagit sig ned i rummets mörkaste hörn, böjde allt djupare och djupare sitt huvud — och grät.
Så reste han sig äntligen upp och gick fram emot henne.
Hon reste sig likaledes och deras händer möttes.
Blodet forsade vilt i hans ådror, och han måste göra våld på sig för att inte stormande sluta den lilla vita gestalten intill sig.
