Men han behärskade sig och sade blott stelt formellt:
»Så återstår mig då ingenting annat än att säga er farväl och tacka er för den här tiden!»
»Tack själv», mumlade hon knappast hörbart.
»Tillåter ni — att jag någon gång skriver till er», frågade han vidare.
Hon såg upp på honom — och i hennes, ögon läste han all hennes inneboende längtan, men så sänkte hon åter blicken och sade flämtande — han tyckte sig höra hur den lilla fågeln slog vingarna mot gallret — »nej — ni ska’ inte skriva — det är bäst så!»
»Men» — tillade hon — »jag får höra från er genom edra vänner och släktingar här på ’Annero’ — och ni får också genom dem underrättelser från mig.»
Han bugade, förde hennes hand mot sina läppar och — så var han borta.
Det sista han såg, då vagnen körde utför alléen, var en vit gestalt, som från balkongen vinkade till avsked.
Men så fort vagnen var ur sikte brast hennes självbehärskning.
Med stelt uppspärrade ögon vände hon sig långsamt om mot det stora eleganta rummet, som nu syntes henne så öde och skrämmande tomt.
»Burfågel», mumlade hon bittert, »själv har du gjort dig till burfågel, och ändå har du vingar, stora starka vingar, som nu kunde burit dig högt ovan molnen till lyckans förlovade land — de tusen sjöarnas land…
Mer kanske är det ännu icke för sent…» hennes blickar flögo vilt mot stallet, där hon visste ridhästen ännu stod sadlad sedan middagsturen… »om jag skulle… om jag skulle», flämtade hon.
»Nej, nej, nej», skrek hon plötsligt, »inte svika, inte svika…»
