350
Uttryckande sin glädje att på detta vis få återse en gammal bekant, hälsade han vänligt på den mörke mannen och seende upp mot husnumret fortsatte han:
»Vår gemensamma vän, fru Ophelia, bor ju här? Nu är det äntligen min tur att få göra henne min uppvaktning.»
»Ni kommer tyvärr — för sent…» svarade den mörke mannen ansträngt.
»Hon har således flyttat», sporde professorn förvånad. »Då kanske ni kan säga mig varthän?»
»Dit» — svarade den andre, i det han sträckte handen mot höjden — »dit, där hon hörde hemma!»
»Inga teaterfasoner nu, min herre», utstötte professorn, och sökte tränga sig förbi honom, »jag har inte tid med sådant — jag som väntat så länge!»
»Ni måste höra mig», återtog den andre och grep honom om axlarna.
»Ophelia är död —»
Professorn vacklade, slaget var för häftigt.
Nu var det f. d. taskspelaren, som, sökte stödja och lindra.
»Jag visste ni skulle komma… med första finnbåten, därför har jag stått här och väntat. Ophelia själv har talat med mig om er. Hon dog med edert namn på sina läppar.»
»När — när dog hon?»
»För tre dagar sedan —.»
»Såg ni henne före hennes död?»
En solglimt gick över den mörke mannens bleka ansikte då han svarade:
»Ja, lyckligtvis fick jag se henne, fick följa med slutet av hennes liv, liksom jag bevittnade hennes första steg på den bana, som om den fortsatts, skulle fört hennes namn till odödligheten.
Ni vet måhända, vilket dyrbart minne hon sände mig, efter det vi båda sammanträffade vid Adolfsfors?
Nåväl, det att hon trodde på mig, att det verkligen
