på Guds gröna jord fanns en människa, som trodde på mig och det kall, som ändå var mitt, det hjälpte mig upp ur dyn.
Jag vände mitt smutsiga hantverk ryggen och skyndade tillbaka till Stockholm, där jag så småningom på nytt vann inträde vid teatern.
Då jag hörde att även Ophelia återkommit hit, vågade jag — eftersom jag dock nu ärligen tjänade mitt dagliga bröd — att besöka henne.
Ni skulle sett så vänligt och kamratligt hon tog emot mig, så utan alla ceremonier! På några få ögonblick rent av glömde jag bort alla de år, som lågo emellan vår teatertid och den förnyade bekantskapen. Sedan var det nästan som förut.
Som jag var den ende av hennes bekanta, som träffat er, talade hon också ibland med mig om er. Och jag förstod, att ni var den lycklige — som hon älskade. ’Då det blir vår’, sade hon så ofta — och log sitt mest strålande leende.»
»Var hon länge sjuk — hade hon svåra plågor?»
»Nej, det vill säga, hennes hälsa var nog förut undergrävd genom det myckna vakandet vid mannens sjukbädd, men slutet kom efter blott två dagars svår kamp mycket hastigt och oväntat. Dödsorsaken var maginflammation.
In i det sista talade hon om er, och fantiserade om, att hon lovat spela en scen ur Hamlet för er…»
Nästan medvetslöst stirrande mumlade professorn blott: »för sent — för sent — att jag skulle komma för sent!»
»Vill ni inte att jag skall föra er upp till henne», frågade den mörke, och så stapplade de i väg! uppför trappan till Ophelias hem, där professorn blev lämnad ensam med den döda.
Mitt på golvet låg hon i sin vita kista. Så lugn och fridfull hon såg ut, som en marmorbild från antikens dagar! Men de underbara ögonen, »som voro
