352
födda att gråta», de skulle icke mera öppna sig här på jorden. Skådade de nu månne ljusare nejder, där inga tårar mera finnas till?
Ömt började han smeka hennes långa ljusa hår, som i två flätor föll ned över axlarna.
Då först upptäcker han lagerkransen, som han ännu krampaktigt håller i andra handen.
Intensivt lider han på några få minuter på nytt igenom all sin brustna lycka, alla sina härjade förhoppningar. Allt som varit glider förbi hans minne. Han ser Ophelia, som han såg henne första gången på scenen.
Plötsligt skrattar han… »ja visst, ja, du har hållit ditt löfte… du har kompletterat den sista akten av Hamlet… du har nu låtit mig få skåda Ophelia i likkistan…
Men min älskade, min älskade, varför valde du just denna sorgliga scen?»
Medvetslös sjönk han mot golvet.
