354
sen. Det röda klänningslivet har upptill rätt vida ärmar, men är annars stramt åtsittande. Kjolen däremot faller böljande ut åt alla håll.
Nästan orörlig som en bildstod sitter hon där. Men så småningom fyllas de stora blå ögonen av tårar, och det rycker smärtsamt kring den fint skurna, veka munnen.
Så stiger hon upp och går fram i den meterbreda fönsternischen tätt intill fönstret.
Månljuset lyser gnistrande över landskapet. Hon ser de avlövade träden, som kanta den frostbelupna vägen. Men öde och tom ligger den fortfarande. Varken en människa eller ett djur syns till. Ej heller kan hon förnimma minsta ljud av vagnsbuller.
Det är bara havet, som vräker sina vågor in mot den steniga kusten.
Den ödsliga tomheten blir henne tung.
Den kommer henne att tänka på alla dem, som före henne suttit här i detta gamla slott — det forna gränsfästet mot ryssar och ester — och väntat kanske på kärleken, kanske på friheten — eller döden.
De underjordiska fängelserna med de i de tjocka murarna inslagna halsjärnen och kedjorna talade sitt nog så hemska språk. Men borta voro de nu alla, såväl de stackars fångarna som de mäktige herrarna och deras ädelborna och sköna damer.
»Ja, linden bär löv, och löven falla av», det var ju så han gick här och sjöng, den galne herr Sture, tänkte hon och lutade pannan mot den kalla blyinfattningen.
Snart skulle också hon vara borta —.
Då hennes ljus hade slocknat i natten, och ingen satt här och väntade på honom mer, skulle han komma att sakna henne då, hennes Daniel?
Hon mindes plötsligt några ord, som hennes svärmor en gång yttrat: »Det är bara ett fel med min son: han är för mycket omtyckt.»
Dolde sig måhända även i hennes hjärta — bak-
