Sida:Adolfsfors 1920.djvu/360

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
355

om den moderliga stoltheten över den vackre och begåvade sonen — en längtan efter att få något med av allt det, som kom främmande människor till del?

Ty, så hade det alltid varit med Daniel, hon visste det ju så väl. I skolan, vid universitetet, i kamratkretsar, i sällskapslivet, överallt hade han varit och var ännu i dag den lysande, dragande medelpunkten, den kring vilken alla samlades, den till vilken alla lyssnade, den som satte liv i spelet.

Ledsnaden trivdes aldrig i hans sällskap. Hans ljusa, glittrande solskenshumör värmde och smittade, hans tokroliga och slagfärdiga, men på samma gång godmodiga kvickhet verkade blott stimulerande, aldrig sårande. Ingen kunde egentligen motstå honom — hon, med sin undergivna känsla, sin skygga dyrkan, minst av alla.

Hur många gånger hade icke hennes egen far skämtande sagt: »Du skulle inte i allt så där låta honom få sin vilja fram, tösen min!»

Men kunde hon blott gissa sig till hans önskningar, så var det hennes lycka att få förverkliga dem. Månne det icke var nyttigt? Det lätt ernådda kanske ingen värderade?

Hon såg ned och började vrida på sin vigselring — »symbolen för vår kärlek, som uppgår i och omslutes av en evighet» — hade han sagt på bröllopsdagen.

Med ens glömmer hon den svarta ödsligheten ikring sig.

Hon tycker luften är ljum och fylld av doft ifrån rosorna, som glöda därnere i slottsträdgården. Mystiskt susa de gamla trädkronorna i parken. Penningby slott strålar i all sin prakt. Överallt sorl och glam av festklädda människor. Musiken ljuder. I den stora runda tornsalongen under de gnistrande kristallkronorna dansar världens lyckligaste brud, ensam med sin brudgum, under det att bröllopsgästerna slagit en beundrande ring omkring dem.