Sida:Adolfsfors 1920.djvu/363

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

358

någonsin att få smaka kosackpiskorna! Det sörjer nog nådig lagmannen för.

Jag har just sagt gunstig herrn, att jag godtar inga andra order än min husbondes, och han måtte väl känna till lagen bättre än vilken liten herre vem som helst!

Och nu sitter han själv, där han sitter! Penningby har tjocka murar, så hur han än gastar och svär, så har han ingenting för sitt besvär. Där får han också sitta, till nådig lagmannen kommer hem. Mat och dryckjom har han fått, så på honom går det min själ ingen nöd!»

»Men Redson, vad ska vi göra?»

»Göra — vi kan ingenting göra åt den saken, därom måste nådig lagman själv..

» Tänk, om han inte kommer, Redson, om han ännu dröjer länge…»

»Visst kommer han, nådig fru. Då man har viktiga ärenden att uträtta i Stockholm: kan det ju töva något förstås, men snart måste han ändå vara här.»

»Tror du det?» sporde hon ängsligt.

»Naturligtvis» — men själv stickade han tungt, då han tänkte på alla de rykten, som på sista tiden kommit till hans öron.

I huvudstaden och i hovkretsarna gick det visst lusteliga till. Hela nätterna igenom sutto de höge herrarne vid spelbordet, sades det, och pengar och gårdar och gårdar och pengar bytte då som oftast ägare.

Att hans muntre och rike husbonde skulle vara i hovherrarnas smak, det kunde han gott förstå, men att han kunde glömma, att unga frun satt här på Penningby och i ängslan och oro väntade på honom, det kunde hamn alls icke fatta.

Var det verkligen så, att den speldemonen slog sin klo uti, den släppte han ej mer… han kunde glömma både hustru och barn, himmel och jord, ja allt bara