spänstig. Den unga härskarinnan hade han som barn ofta burit på sina armar.
Nu vakade han över hennes lille son, som blivit hans avgud.
Då hans blick uppfångade det spända, sorgsna uttrycket i hela hennes väsen, sjöd det inom honom av bitterhet.
Jo det skulle just gamle herr Hortolan veta, att hans enda barn satt så här och tynade bort i ensamhet och sorg — hon som kunde fått vem och vad som helst, som hon behagat peka på!
Ofrivilligt drog han ihop de buskiga ögonbrynen.
»Var det något du ville, Redson?» frågade den unga frun milt. »Min lille gosse sover väl gott?»
»Nådig lagmanskan kan vara lugn. ’Generalmajoren’ har inte vaknat en enda gång. Han ligger precis som för en timme se'n och håller ännu sin tennsoldat i handen.»
Fru Ulla måste le.
Det smeknamn, som den lycklige fadern i ett stolt ögonblick givit sin lille son, hade Redson på allvar accepterat. Han kallade alltid den lille för »generalmajoren», vare sig titeln föll f. d. soldaten särskilt i smaken, eller han tyckte den förhöjde husets anseende.
»Men det är ugglor i mossen», fortfor den gamle. »Ja ja», tillade han då han såg hennes ångestfulla min, »Det är nu ingenting att bry sig om. Här har bara kommit en liten uppnosig herre, som ’i lagens namn’ fordrar att få lägga sin lilla näsa i blöt för finnarnas skull, som han påstår vi hålla gömda.»
»O, de arma människorna, unnar man dem då inte en fristad efter alla de lidanden och strapatser de utstått! Tänk bara på flykten över havet i de öppna små båtarna», utbrast fru Ulla.
»Åh, nådig lagmanskan kan vara lugn!
De bli aldrig till kanonmat, ej heller komma de
