ligger under det här besöket! Jag skall genast gå till vår objudne gäst.
Kanske det är bäst» — tillade han — »att du går upp och…»
»Nej, jag sitter här hos lille Georg och väntar på dig.»
»Ja, som du vill då, vännen min! Skulle det dra ut på tiden, så skall jag skicka Redson med bud till dig.»
»Tack», sade hon och såg kärleksfullt upp emot honom, »måtte allt gå väl! Och måtte lilla Georg en gång komma att likna sin far», tillade hon varmt och räckte honom sin kind att kyssa.
Men hastigt sköt har henne ifrån sig, och åter såg hon samma plågade uttryck i hans ansikte, då han, häftigt dragande efter andan, svarade:
»Nej, Ulla! Bed du till Gud, att Georg aldrig kommer att likna mig — fattiga syndare!»
Så slöts dörren hastigt, till, och hon var åter ensam.
Hon hörde, huru hans sfeg dogo bort i stengången därutanför. Blåsten tjöt och ven kring knutarna, och en mörk sky skymde åter månens blanka skiva.
En dov oro bemäktigade sig henne. På nytt kände hon det där smärtsamma kramande greppet om hjärtat.
Hon satte sig ned vid den lilles bädd, tog hans lilla hand och lade den mot sin kind.
Grubblande över mannens tydliga ångest, stirrade hon ut i mörkret.
Vad betydde väl de med så mycken möda utstötta orden?
»Ja, alla äro vi syndare», mumlade hon, »och sant är det gamla ordet: var och en ser bara på sin väg… I blindo famla vi omkring, icke vetande vadan eller varthän!
Därför är det så gott att möta människor, som det lyser om… ljusbärare i mörkret!
Ack måtte du bli en sådan, min lille älskling», sade hon och böjde sig ned över barnet. »Det skall bli din moders bön!»
