364
Månskenet föll åter in i rummet, klart belysande ett gammalt kopparstick, som hängde över den lilles säng.
Det föreställde en ung knäböjande ädling, som dubbades till riddare.
Fru Ullas blick drogs mot präntet därunder. De gamla bokstäverna glimrade så förunderligt. »Jag beder Gud vara mig huld» — läste hon — »så ock jungfru Maria, så visst som jag vill efter yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron, stånda emot orätt, styrka frid och rätt, beskydda fader- och moderlösa barn, jungfrur och änkor samt var trogen min konung och mitt rike. Så hjälpe mig Gud!»
Aldrig förr hade den gamla riddareeden synts henne så vacker eller innebära så mycket.
Åter såg hon på det sovande barnet.
»Min gosse, du som är född här i den gamla borgen, skulle ditt enda arv härifrån bli blott detta gamla, pränt — ristat i själen — så begär icke din moder mer.
Jag ber ej, att du skall slippa att lida», återtog hon, »utan att du, om så måste vara, får mod att lida för det rätta… då hittar också du till slut vägen hem, även om inga stjärnor lysa.»
I detsamma sträckte hon ut handen efter silverskålen, som ännu låg kvar vid fotändan.
Då hördes steg i korridoren. Fru Ulla steg upp och öppnade dörren.
Stolt och stram gjorde Redson ställningssteg och honnör och med ögonen lysande av tillfredsställelse, hälsade han.
»Nådig lagman låter fråga, ifall fru Ulla — trots den sena timmen — behagar komma in i tornsalongen och dricka en skål för Sverige och för Finland!»
