Sida:Adolfsfors 1920.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

366

»Roligt, att de ändå kom! Jag ville så gärna överraska Margaretha med den här samlingen just i dag», utropade han.

»Få se, om den sång, som han komponerade till vårt bröllop, kommit med!»

Redan på första bladet möttes hans öga av de ord, som ljudit dem till mötes, just då de kommit tillbaka från vigseln och trädde in i den bröllopssmyckade salen:

»Här kommer en främling från fjärran ort:
Låt upp, låt upp!
Han gästa vill i ditt hus, dess port
Låt upp, låt upp!»

Han mindes huru de båda två på en gång djupt gripna sett på varandra.

Skulle den anslagna tonen få genomdallra deras kommande gemensamma liv?

Allt fylligare klingade den 10-strängade guitarren, allt mäktigare ljöd kompositören-sångarens stämma:

»Hans blick är kärlek, hans röst ger frid
Låt upp, låt upp!
Han stillar blödande hjärtans strid
Låt upp, låt upp…»

Han bläddrade vidare.

»Alla Herrans vägar äro godhet, sanning, trofasthet, läste han — hörde han på nytt… häftet sjönk ned mot knäet, under det hans blick började förlora sig i ett fjärran.

Tiden led, men han satt fortfarande orörlig.

Och som i ett kaleidoskåp rullade tavla efter tavla av hans eget liv upp sig för hans inre syn…


Han gick där som liten gosse på Nolinge, i stora trädgårdsgången, då Matts kusk kom körande med ett lass unga granar.