Vad skulle man med julgranar mitt i sommaren, undrade han.
Men så kom Redson och började med detsamma att sätta upp dem i långa rader, så att det till slut blev som en riktig alleé.
Men det märkvärdigaste var, att han först alltid knäckte topparna på dem. Det såg ju ut som om alla hängde med huvudet.
»Varför gör du så, Redson, varför gör du så med granarna?» frågade han förundrad.
»Till tecken på att ett ungt liv stäckts, att ett ungt liv släckts för tidigt», svarade den gamle högtidligt.
I detsamma började också kyrkklockorna att ringa — fastän det alls inte var söndag!
Redson blottade sitt huvud och såg så ömt på honom.
»Knäpp sina små händer samman, generalmajoren», — sade han — »nu öppnar man hans moders grav.»
Och den gamle grät.
Då först hade han riktigt förstått, att mamma inte bara låg och sov i det stora vackra rummet med alla blommorna.
Och smärtans pil träffade mycket djupt det känsliga lilla barnahjärtat…
Han mindes en sen höstkväll på samma ställe, men då
var han stor, hela 12 år.
I sin nattskjorta stod han vid fönstret i sitt och bror Viktors rum uppe i flygeln.
Han kände sig så ensam.
Han måste tala vid stjärnorna. Han såg upp emot dem — och tänkte — mest på Redson och allt vad denne sagt.
Pappa var ju så sällan hemma. Han sörjde mamma så mycket, han kunde inte lida att se hennes tomma
