376
kära flickor. Oåtkomliga som prinsessor i det sovande slottet var ni, och därför gällde det för oss att komma över den förtrollade häcken. Därför voro vi så törstiga, ser du, vi hade också tänkt att begära vatten till hela truppen. Och ’lyckan står dem djärvom bi!’»
Men så förmörkades plötsligt strålglansen i hans ögon.
»Lyckan är dock aldrig hel», sade han allvarligt. »Min lycka skilde visst min bästa vän och mig åt. Gud styrke och hjälpe honom nu därute i det främmande landet!»
»Minns du vår promenad utmed kanalen» — återtog han — »den kvällen du lovade att följa mig?
Månskenet silade ned mellan trädkronorna, och hela Kolbäcksån låg som ett enda mjukt glittrande silverband. Våra fötter vandrade som på en mjuk matta, och där jag gick med dig vid min sida, tyckte jag, hela världen blev till en ljuvelig väg att vandra på, där de rödaste rosor sköto upp vid vägkanten!»
Margaretha såg upp emot honom och log en smula vemodigt.
»Ja, aldrig glömmer jag väl den aftonen! Först slog mitt hjärta så våldsamt, så jag trodde nästan du skulle höra dess slag — jag var så lycklig och glad — tills du började tala om dina framtidsutsikter och jag hörde med vilken hängivenhet du var fäst vid ditt yrke… då kom jag plötsligt i håg min fars ord: ’kom ihåg flickor, att ingen av er kommer dragande med en militär, ty aldrig blir en sådan min svärson, det säger jag er!’ Och så god söta far än var emot oss, så visste jag, att hade han fått något i sitt huvud, så var han envis.
Jag trodde allt måste vara slut emellan oss, att blott sorgen och saknaden skulle bli min del — men så välte du också den stora stenen åt sidan, så vi fingo vandra vägen samman — du, som blev bonde för min skull!»
