»Ja, den stenen var tung, Margaretha. Det kostade mig en svår kamp att välta den åt sidan, som du säger. Icke för att jag inte visste vad jag ville — du var mitt allt, mitt liv — men jag tyckte jag svek den uppgift jag fått eller kanske rättare själv lagt mig före och genom många försakelser stretat mig fram till. Det var gott för mig att jag hade min kapten Gedda att tala med i de dagarna! Själv förstod jag ju också då, att Finlands stund kanske dröjer att komma — kanske kommer den ej ens i min tid — men — hans ögon blixtrade — att den kommer en gång, därom är jag förvissad, så sant som det finns en rättfärdig Gud… och skulle den komma förr än någon av oss anar, så vet du, att jag går ut… din far nekade mig ju ej att stå kvar i reserven!»
»Nej, och aldrig skall jag heller be dig stanna, ifall Finland verkligen skulle behöva sin ’generalmajor’», log fru Margaretha, men ögonen hade fått ett sorg- modigt skimmer.
Mannen märkte det också genast, slöt hennes arm fastare intill sig och fortsatte hastigt i munter ton:
»Men någon uppoffring ska du inte tro, att jag gjort för din skull Margaretha, tvärtom vann jag ju den största lyckan! Lusten att få bruka jorden finnes säkert hos alla, som vuxit upp på landet. Vad är vackrare och mera omväxlande än att få följa det spirande livet i alla dess former, och vem är i grund och botten friare än en bonde! Om du visste, huru intensivt jag ibland längtat tillbaka till det gamla Nolinge, så skulle du fullt förstå, huru jag nu vet att uppskatta detta» — han slog ut med armen — »detta mitt eget Nolinge!»
Hans ögon sökte hennes och stämman vibrerade av den inneboende glöden. då han tillade:
»Ingenting på jorden kan uppväga ett hem — och ett hem får man blott med den älskade! Sedan betyder de yttre förhållandena så föga.»
Vid grinden smällde klykan.
