turligtvis till Hans Majestäts förfogande», visste han att husbonden svarat på de gjorda förfrågningarna.
Den gången kom inte kungen, men kanske kom han nu i stället… eller också någon annan av de höga herrarne. Eller kanske var det överste Hierta, som patron var så kär i, han, som visst varit som en far för en… eller möjligen lagman Ring eller någon annan av faderns vänner, som han ville så synnerligen hedra. Ja lika gott vem det nu än var… inte behövde då patron skämmas för vagnen inte… Anders gjorde nog sitt, han!
»Jag ser, att stora resvagnen är framme», sade prosten, »ska du ut och färdas?»
»Ja», sade Georg Montelius kort, »till Västerås.»
»Du misstycker väl ej min nyfikenhet… men jag har hört, att det är en mycket hög herre som väntas — hm — ryktet förmäler till och med en kunglig person…»
Georg Montelius såg först ytterst häpen ut — så gick ett ljus upp för honom — han kände sin Anders — och han brast i ett skallande skratt.
»Det är torparepojken uppifrån Hyttmon, om du vill veta det, han som blivit dömd till fängelse, 28 dygns vatten och bröd — för att han frälste sin mor ifrån den brutale mannens övergrepp», tillade han i stigande harm.
Prästen stirrade mållös på honom.
»Torparepojken…» upprepade han…. »fängelse…, vatten och bröd!»
»Ja — du kanske inte har hört historien, fastän det förvånar mig högeligen! Jag blev då så upprörd över att något sådant kunde inträffa här i Sverige, så jag trodde jag skulle krevera.
Hade jag bara fått höra om saken, innan det var för sent, så skulle jag minsann ha skaffat pojken en advokat. Kanske domen då blivit lite annorlunda… hade det varit en rik gosse, så kanske man också
