380
gjort sig lite mera besvär att ta reda på omständigheterna, ja till och med lovordat honom för det som var pris värt, men den fattige, han ska brännmärkas för livet, han — om nu den klena stackarn går igenom de 28 dygnen.»
Han for upp ur stolen och började med stora steg mäta verandagolvet.
»Montelius, Montelius du är så het…»
»Åh, du vill väl inte försvara något sådant, du som är satt att vårda rättfärdighetens sak här i världen», kom det skarpt och ur ögat sköt en blixt.
»Käre, jag har ju alls ingenting sagt… jag har visserligen hört talas om… att länsman tog någon där borta… men hur var det nu egentligen?»
»Hur det var? Jo pojken — en liten spinkig och klen stackare — kommer lugnt och stillfärdigt in i stugan, då styvfadern — en stor stark karl — som druckit åtskilligt, reser sig och går med knuten näve emot honom. Pojken väjer undan — stryk och slag lär ju ha varit hans dagliga bröd — och den stackars modern springer darrande fram och går emellan. Då vändes uslingens inneboende raseri emot henne, så att han börjar slå och misshandla henne, tills pojken alldeles utom sig, kastar sig över honom — om han hade något tillhygge eller ej, vet jag inte. Halvrusig, som karlen var, får pojken till slut omkull honom på golvet, varefter han drar modern ut ur stugan.
Styvfadern hade emellertid fått några blodiga skråmor i fallet, men värre var det inte, än att han bums kunde gå till länsman — och anklaga pojken för våld å målsman!
Och länsman kommer och tar pojken, man gör processen kort — för att ha ’slagit en närskylld’ blir han dömd till 28 dygns vatten och bröd!
Nu vill jag bara fråga, vad hade du gjort i pojkens ställe? Det vet jag då, att hade det varit jag, som sett någon lyfta hand emot min mor — eller
