388
Jag minns en annan Christinadag», tillade den gamle dröjande, »då jag var ung… då vi voro unga.»
»Har farbror varit ung», avbröt flickebarnet och skådade förundrad upp i det krutsprängda anletet, men i detsamma förstod hon själv, hur dum hon var, och rodnade över hela ansiktet.
»Ack berätta, farbror, berätta!» ljöd det i korus.
»Jag kommer ihåg en liten vers, som tillägnades er mor på den dagen.»
Långsamt och högtidligt reciterade han:
»Skön skiner solen på himmelen blå,
likaså skön är Christina också,
se på dess ögon, hur härligt de glimma,
lockarna mörka som aftonens timma,
munnen hur ljuvligt och kärligt den ler,
allmän beundran av alla dig ser!
Må man ock dygden alltjämt hos dig finna,
fager och mjukfingrad, idoger kvinna
då innan kommande namnsdag igen
nog haver funnit sin utsökte vän.»
»’Utsökte vän’, så lustigt det låter — det blev alltså pappa det», skrattade gymnasisten.
»Rätt gissat unge vän, och hon hade heller aldrig kunnat finna någon bättre», tillade översten långsamt.
Upptagna, som de alla voro, hade ingen av dem märkt en lång bredaxlad gestalt, som stannat därutanför och nu lutade sig halvt in genom: det öppna fönstret, skarpt betraktande den gamle krigaren.
»Det var alltså som jag trodde», tänkte han. »Samma gnista tändes också i ditt hjärta i den stunden, då vi stodo där i dörren till ’Liljans’ vävkammare. Men det var jag, som vann, och du teg och drog med ditt ensam ut i vida världen.
