392
träffade vänstra ögat. Man måste leda mig bort ur striden.
Då följderna av mina sår emellertid antagit en mera lugn karaktär, detacherades jag från det 55:te regementet och utnämndes till ingenjörchef för 17:de armékåren»
»Berätta mera!»
»Från vårt tåg mot Mississippi minns jag särskilt en liten episod — om det nu inte tröttar dig att gå och höra på mina minnen.»
»Tröttar — du kan väl förstå, hur allt intresserar mig!»
»Då vi efter 18 timmars marsch i hällregn anlände till Tallahatchiefloden, anmodades jag, att under natten slå en bro över floden. Trossen hade emellertid inte hunnit fram lika fort som vi, varför inga andra redskap stodo att erhålla, än dem vi kunde komma över i batterierna och i den övergivna byn. Mycket var det minsann ej, men en bro tycktes det ändå bli, då jag plötsligt genom den strida strömmen förlorade två av dess bästa stöd.
Bekymrad skådade jag mig omkring.
På andra stranden upptäckte jag då general Sherman, som frågade mig, om jag behövde någonting, och vad.
’Det där’, svarade jag och pekade på ett tegelhus, som låg på en kulle ungefär 409 alnar från stranden, där generalen stod.
’Ni skall få det’, svarade han ögonblickligen.
Löftet infriades också lika raskt, ty inom mindre än 25 minuter var tegelhuset förflyttat från kullens topp till flodens botten, där det snart ordnades till brons förträffligaste stöd.
Två timmar därefter verkställde hela armén övergången, och då den passerade, gav dess anförare bron konstruktörens namn.»
»Du har hedrat det svenska namnet, du Malmborg»,
