inföll Georg Montelius entusiastiskt och slog honom på axeln. »Jag är stolt över dig, min vän!»
I detsamma passerade de den lilla vita bron, som ledde över till holmen.
Översten stod ett ögonblick stilla och såg utåt vattnet.
»Så vackert här är», sade han, men så grep han häftigt om räcket och skakade det — »solitt», log han — »så bygger man ej i Amerika!»
»Nå, hur gick det se'n, återtog Georg Montelius ivrigt.
»Sedan — framåt! Skickliga manövrar, oväntade anfall, blodiga träffningar tillkännagåvo alltjämt frammarschen av västerns »grande armée».
Men hur många tusentals liv, vilka lidanden och förluster hade icke kunnat besparats nationen, om denna armé haft en större proportion av bildade officerare!»
»Jaså, du säger det! Ja, det är nog också något för oss svenskar att tänka på! — Nå, när var du sista gången i elden?»
»I slaget vid Atlanta. Aldrig skall jag glömma den hemska slaktningen och de över all beskrivning hemska scener och syner, som mötte mitt öga, då jag om natten sprängde över det vidsträckta slagfältet och trängde fram genom hålvägar och buskage för att personligen till generalen rapportera tillståndet på vänstra flygeln!
Min stackars häst hade också fått en kula i låret och ett djupt sår i bringan, men fram kom jag till högkvarteret — som denna gång utgjordes av — en pressenning!
Men så gick mina gamla sår upp på nytt, och jag blev liggande.
Genom omsorgsfull och god vård inträdde dock en förbättring i mitt tillstånd, och vid årets slut blev jag utnämnd till överste och chef för första veteran-armékåren, som då organiserades.
Men blott en kortare tid kunde jag tjänstgöra. Ty
