»Och så har jag nu blivit som barn på nytt, ser du. Jag går bara och väntar på att få höra den stora klockan ringa…»
»Vad menar du?»
»Den lyckligaste förnimmelse, som jag haft i mitt liv, tror jag var, då jag som pojke satt och väntade på att sista skoltimmen för höstterminen skulle taga slut. Bara klockan ringde visste jag, att då skulle jag få fara hem, hem till far och mor, till julljus och alla de församlade kring granen.
Nu kommer samlandets tid — på andra sidan! Och mer och mer känner jag också sambandet med släkter, som gått förut.
’Hörer du ej Vingeslaget?
Kjeden er ei brudt men sluttet
der hvor alle hörer sammen
fælles om det store Lys.’
Kanske har du hört den sången?»
Tysta sutto de så båda, blott hammarens taktfasta dån avbröt kvällsstillheten.
»Du sade nyss, att vi människor alla bli ensamma till sist — ensamma som stjärnor — dock även stjärnor ha sina konstellationer. Men de ensamma de äro de största, de lysa klarast då det blir som mörkast», sade Georg Montelius och såg beundrande upp mot översten.
»Ack, kära du, på avstånd ter sig allt så storartat, fantasien färgar och förgyller upp de enklaste saker och ting. Det stora är oftast det allra minsta, plikten som ligger oss närmast — även om den blott består i att hjälpa »lama hundar över gärdesgårdar», som ett engelskt ordspråk säger», svarade översten, i det han långsamt reste sig upp från torvbänken vid »tebordet», där de hade blivit sittande en stund.
