Sida:Adolfsfors 1920.djvu/399

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

394

då jag måste utsätta mig för det starka solljuset och hettan, återvände de olidliga plågorna i ögonen. Åter måste jag konsultera läkarna — och så fick jag min dom:»

Georg Montelius såg oroligt upp emot honom.

»Invalid för livstiden — blind!»

»Åh nej — det kan inte vara så —.»

»Inte ännu, min vän — men det blir så — snart! På det ena ögat ser jag ingenting — och blott mycket litet på det andra.»

»Hur har du då ställt det för dig nu efter hemkomsten?»

»Jo, då jag fått min dom — och avsked med pension, styrde jag kosan till min lilla gröna fäderneö, och där i Visby[1] inte långt från mina föräldrars grav har jag nu köpt mig ett litet hus. Men innan det alldeles… mörknade… för mig, ville jag ännu en gång återse bergslagsbygden — och dig — och henne — och så kom jag hit till ditt hem! — ditt lyckliga hem.

Men nu skall du icke vara bekymrad för min skull, Georg», tillade han, då han varseblev vännens sorgsna blick.

»Har jag givit mina ögons ljus för att lindra någon moders kval och ångest — så ångrar jag det alls icke…»

»Aha, ställföreträdarskapet…» mumlade Georg Montelius, »ställföreträdarskapet… nu äntligen förstår jag både storheten och enkelheten i den läran… så länge världen varit till, har ju den ena människan givit sig ut för den andra, levat för den andra, levat den andra… det är en fundamental livsprincip, som, blott fick sin fulländning och sin högsta potens i vår frälsares offergärning…»

Han såg upp på vännen, som fortsatte:

  1. Överste Malmborgs amerikanska vapenrock förvaras nu å Visby fornminnesmuseum.