I köksregionerna hade hon nyss varit och sett, att allt var i det närmaste färdigt.
Var och en skötte sitt under Kerstins — hushållerskans — kloka spira. Hela hennes omfångsrika person strålade som en sol, och stolt och belåtet visade hon fram alla sina tillrustningar för morgondagens stora folktraktering. Allt skulle nog gå väl i lås!
Men minuten efteråt stod samma Kerstin och snyftade otröstligt där nere.
Alldeles handfallen håller hon i ena handen den gamla silverskålen, som hon tagit fram för att putsa, och i den andra — hästskon, Fossums hästsko, som lossnat ur sin infattning.
»Vad ska’ jag göra, vad ska’ jag göra, här sker en olycka, sanna mina ord», jämrade hon sig.
»Åh, kära Kerstin, det är ju alls ingenting farligt, tröstade fröken: Anna, som kommit in. »Får jag se! Ingenting är ju förstört eller borta, hästskon har bara lossnat. Vi lägga undan den nu tillsvidare, så ska’ vi sedan få den ditsatt igen.
Den sitter ju i botten, så ingen märker ens, att den för tillfället är borta.
Men skulle vi inte sätta fram skålen, så skulle bestämt både mamma och kanske syskonen fråga efter den, så vana som vi blivit att alitid ha den framme vid våra små familjefester.»
»Oj, oj, hur ska' det bli!» jämrade sig Kerstin allt fortfarande.
Men okunnig om all uppståndelsen där nere, satt fru Margaretha helt lugn, där hon slagit sig ned framför de öppna balkongdörrarna.
Mot vanan lät hon händerna ligga sysslolösa i skötet.
I matsalen borde hon inte ännu gå ned, det visste hon.
Men hon kan inte underlåta att höra, huru det spikas och bultas och slamras därnere. Hon hör, hur man springer och släpar och drar med trappstegar
