Sida:Adolfsfors 1920.djvu/405

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

400

och stolar — och däremellan små halvkvävda skrik och utrop, blandade med utdragna skrattsalvor. Vad månne de nu taga sig till?

Hon hör och hör dock icke.

Hon sitter och ler åt något långt, långt borta.

Livet hade farit varligt fram med henne, låtit henne ända in i ålderns höst få behålla sin skönhet. Åren hade blott lagt en mera dämpad, sprödare, mera förandligad ton över den, som kanske gjort den än mer rörande och tilldragande än ungdomens.

Vackrast var hon då hon log.

Det leendet var som en nedfälld vindbrygga, som alltid lockade den trötte vandraren att komma över — med allt sitt. »Här finns rum», sade det. Och då han så såg in i de milda, kärleksfulla ögonen, föll icke med ens som en strimma av evighetens solfallsglans också över vägen?

Fru Margaretha satt där och log.

Hon kände sig så förunderligt, oförskyllt rik. Snart skulle hon nu åter få dem alla samlade under samma tak.

»Hade pensionen gjort hennes flicka gott, hade längtan efter hemmet och livet i det främmande landet fördjupat och utvecklat henne? Det lät så på breven. Och sonen?

Då han for ut, var han ju bara som en pojke, full av skämt och upptåg, hade kärleken nu gjort honom till man?»

Hon nickade mot porträttet.

»Nu är makten din, lilla barn», mumlade hon.

»Men varför äro dina strålande mörka ögon på djupet så sorgsna?

Du behöver inte vara rädd, liten, vi skola alla älska vår gosses flicka så varmt och försöka komma dig om icke att glömma, så dock att ej alltför mycket längta efter ditt vackra land och allt vad du där lämnar.

Det är vackert också här.