Sida:Adolfsfors 1920.djvu/407

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

402

nu skulle snart jublet bryta löst. Strax skulle de vara framme.

Men så underligt tyst det blev… inga hurrarop… inga flera raketer?

Äntligen — där kommer vagnen… men så långsamt.

Kuskens huvud har alldeles sjunkit ned mellan axlarna.

Han kryper ihop, som om han ville göra sig så liten som möjligt. Och hästarna gå med slaka tömmar och sloka även de med huvudena.

Hon grep tag i balkongräcket. Det blir henne svårt att andas.

Något har hänt… hon känner, att det är en olycka, som långsamt kommer henne till mötes i den lufttunga sommarkvällen.

Vacklande skyndar hon genom vita salongen över till andra sidan av huset.

Genom fönstret ser hon lillflickan — hon som kom så långt efter alla de stora syskonen — uppflugen på den vidöppna grinden, ivrigt spejande. Runt omkring henne står hennes trogna garde — alla bruksbarnen — färdiga att på ett tecken av hennes hand ge hals och hurra.

Där kommer vagnen, men flickans hand sjunker — och i samma ögonblick ser hon vad barnet ser — den är tom!

Och faster Elise, som farit för att möta vid stationen, och far och översten kommo gående tillsammans och alla se lika bestörta ut.

Aldrig har hon funnit trappan så svår att komma ut för.

Ungdomens prat och skratt höres alltjämt i förstugan.

Ännu ha de icke hört det dova ljudet av sorgen, som tungt kommer dem allt närmare.

Vagnen stannar utanför grinden, den kör icke in.