Sida:Adolfsfors 1920.djvu/406

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
401

De blå bergen har du också här ikring dig. Och äro de ej så höga och majestätiska som de mångbesjungna Alperna med sin eviga snö på hjässan, så sluta de dig desto mera varligt och mjukt i famn. Mellan deras kammar kan du även fröjda dig åt åsynen av glittrande sjö och blommande äng. Och Säterudsforsen skall varje aftom nynna dig till sömns.

Ja, bara man älskar, så går allt — till och med det tunga blir lätt, blott man bär det tillsammans!

Han vill bära dig på sina händer, skriver han… ja… jag förstår… jag tror mog också att han — som sin faders son — känner sitt ansvar. Måtte ni unga tillsammans få bära allt såväl livets lycka som dess ve — något bättre kan jag ej önska er!»

Hon lyss…

Skulle de nu ej snart vara här? Hon såg på sitt ur.

Så kom hon att tänka på en sak. Hade hon hängt fram den nysydda skära morgonklänningen i flickebarnets rum?

Hon reste sig — men steg i förbifarten ut på balkongen för att bättre höra om…

Men blott Säterudsforsens dån ljuder i stillheten.

Och med oro ser hon hur Hugnfjällets mörka molnvägg från violett gått över i gråsvart.

Måtte de bara hinna hem, innan ovädret bryter lös, tänker hon.

Då skjuter plötsligt den första raketen upp nedifrån »Grothska grottorna». Praktfullt skimra ett ögonblick tusende stjärnor mot det mörka himlavalvet — så slockna de och försvinna.

Ivrigt böjde sig fru Margaretha ut över balkongräcket.

Glömt var nu allting annat än att nu kommo de, nu kommo de, hennes älskade barn.

Hon förstod, att raketen var den första välkomsthälsningen, som sändes upp så fort vagnen kom i sikte,

26 Adolfsfors