Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/409

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

404

patron kommer, få vi inte se raketerna… och fyrverkeriet… och all grannlåten.»

Gamle brukspatrons raka gestalt far ihop som för ett slag, tårar skymma hans ögon, men, i det han varligt går med fru Margaretha uppåt mot det vita huset, säger han med återvunnen röst:

»Gråt inte du Skäras-Kalle, du ska’ inte behöva gå miste om något. Ni ska’ få se raketerna… Ni ska’ alla minnas den dagen, då unga brukspatron gick… då unga brukspatron… kom till sitt rätta hem.»

»Margaretha», viskade han, »nu börja vi att samlas… på den andra sidan!»

Hon såg upp emot honom först liksom frånvarande, men så kom det liv i blicken.

»Ja…» mumlade hon, i detsamma varseblivande den klädda portalen med den flammande röda inskriften: »Välkomna hem!»

Ett ögonblick blevo de stående. »Välkomna hem!» upprepade mannen.

»Hörer du ej Vingeslaget?
Kjeden er ei brudt men sluttet
der hvor alle hörer sammen
fælles om det store Lys —»

hördes i detsamma överstens djupa röst.

»Ja — han är bärgad», viskade fru Margaretha, »nu gäller det för oss att gå efter!»

Icke långt därefter strålade den gamla gården i magisk belysning.

Ovädret hade dragit förbi.

Längst ned i trädgården på ömse sidor om den höga minnesstenen, som bar ägarnas namn och årtal inristade i sin famn, brunno bengaliska eldar, och hela