rosengången uppför var illuminerad av i marken nedstuckna kulörta glaslyktor.
Framför de bägge popplarna, som bevakade ingången till rosornas rike, föllo gnistrande eldkaskader, speglande sig i fontänens klara vatten.
Och nere i parken drömde Maja Ugglas holme sin vackraste dröm. Som en enda stor flammande ljusbukett strålade den i den mörknande natten, färgande de bägge flodarmarna med sitt mystiska sken.
Överallt rörde sig grupper av människor, men tysta och allvarliga gingo de omkring, de stora tillhållande barnen att vara stillsamma. Men som trädgården och parken för dem icke var främmande mark, kunde de alltsom oftast icke tillbakahålla små förtjusta utrop vid åsynen av allt detta underbara ljus, som ingen av dem tillförene skådat.
»Hör», viskade Olle Warg», nu spelar di i vita salongen! Det där är unge herrns stycke, det känner jag igen. Det brukade han alltid spela.»
Smekande dallrade variationerna av »Home, sweet home» ut i kvällen, så hördes en hög, klockren sopran, som sjöng:
»Jag är en gäst och främling
som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden,
nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min fader
i härlighet och ljus.
Där ville jag ock vara
uti min faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden
så skön som du mitt hem!»
Se där syntes »gamle brukspatron» på balkongen! Vinden lekte lätt med de silvervita lockarna, som så
