408
Det var dit upp till det gamla sagoomsusade barndomshemmet hon också en gång tänkt ställa sin bröllopsfärd…
Plötsligt trädde hennes drömmars mål på avstånd fram för hennes syn.
Hon måste ett ögonblick stå alldeles stilla och bara se.
Nymornat låg det vita huset där, solen började just kyssa dess tinnar och tak.
Månne det ännu drömde om »det gamla som gick, medan tiden led?»
Mindes det ännu fötter, som dansat där i fröjd, hjärtan, som klappat och kämpat i lycka och kval, röster, som sjungit och viskat i kärlek och sorg?
Hennes blick gled utefter hela fönsterraden. Där nere låg matsalen.
Huru väl hon mindes det långa bordet med far på ena långsidan och mor på den andra, omgivna av hela skaran av unga och gamla.
Så de hade skrattat åt fars alla tokroliga historier; som han oftast just passade på att berätta, då de sutto till bords!
Aldrig kunde hon glömma den där glimten i ögat, och hur det ryckte i mungiporna på honom, då tant Hanna eller faster Elise blevo choquerade, medan de andra blott skrattade desto mer!
Och där var köket.
Hon tänkte på de långa mörka höstkvällarna, då Elva — den lilla skolkamraten — och hon själv med dinglande ben suttit uppflugna på köksbänken därinnanför och med öron och ögon slukat alla Stinas i Mosstuga underbara historier om dem, »som gick igen här på Adolfsfors».
Tjusade men på samma gång skräckslagna, hade de sedan så fort benen förmådde, sprungit upp för stora trappan in i sina rum.
Men bara hon hunnit fram till den vita uppstoppade
