412
Och på de stora herrgårdarna hade livet självt — det stora underbara, skiftande livet — stelnande krympt samman i livets mekanism, pengar, pengar, pengar hette nu den allena saliggörande smörjelsen, som drev det hela.
Främmande tungomål surrade opåtalt i värmlänningarnas gamla salar.
Smålänningar, dalkarlar, stockholmare, göteborgare och icke minst norrmän huserade överallt.
Utan känsla för landskapets ömtåliga skönhet, utan rot i dess förgångna, fingrade de alla med klumpiga fingrar på »Svea rikes krona». Skulle de verkligen alltjämt — för snöd vinnings skull — få peta ut och schackra bort dess vackraste juveler?
»Då vinden går däröver är det icke mer…»
Vad skulle väl de gamla säga, om de nu sågo den förödelsens styggelse, som övergått deras forna hem, som de med så mycken kärlek och möda byggt upp.
Trött slöt hon ögonen.
Hörde hon inte lätta steg och röster liksom fjärran ifrån?
Med ens visste hon, att alla, som där kommo, som nu närmade sig henne allt mer och mer, de voro de, som en gång bott här på Adolfsfors och fordom älskat att lustvandra i parken.
Men då måste också pappa vara ibland dem, tänkte hon, och längtansfull ville hon ila dem till mötes.
Förgäves — hon kände sig som fastfjättrad.
Plötsligt föll ett så intensivt starkt strålande ljus emot henne, att hon måste sluta ögonen.
Men det gjorde ingenting, ty på styrkan av hela den starka utstrålande ömheten kände hon, att det nu var far, som kom till henne.