Hoppa till innehållet

Sida:Adolfsfors 1920.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

Åter har han glömt det lyssnande barnet. I ord formar han alla sina tankar och drömmar, storvulna och heta, bygger alltjämt på sitt verk och målar dess framtid.

Och Maja Uggla lyssnar, inkrupen i söta fars famn sitter hon och lyssnar och lyssnar till hans stämma. Ej förstår hon precis vad han säger, men den tändande värmen i hans röst tränger rakt ner i hennes hjärta. Hon älskar redan allt det som far älskar och sätter så högt.

Kring strandstenarnas gungande vatten glittrar det vita månljuset. Hon skådar dess glittrande lek och se — där går ju en förunderligt skinande bro mitt för hennes små fötter ut till den lilla holmen i ån — just dit hon alltid längtat att få komma för att se, vad där fanns mer än de vackra lummiga träden.

Nu skulle hon vandra på månbron ditöver till det underbara okända!

Leonard Magnus drog tungt efter andan.

Vad nyttade det att förtälja dessa ärenden för ett dåraktigt barn?

Bättre vore att skyndsamt säga Anna Märtha sanningen nu i denna kväll! Hon hade nog även stor oro för barnet.

Maja sov.

Sömndrucken lutade hon sig mot faderns axel.

Feonard Magnus började med tunga steg gå uppför backen med henne.

Aldrig hade hans hem synts honom så vackert som denna kväll. Inbjudande reste huset sin stolta fasad på backens krön. Genom fönstren skimrade flämtande ljussken. Man hade börjat elda i barnkammaren och i spiskammaren.

Han såg Anna Märtha gå därinne och röra om bränderna i den öppna spiseln —.

Snart skulle främmande händer hålla elden brinnande på hans, Magnus Ugglas härd!

⁎              ⁎