46
Själv var hon ju ej heller främmande för »upplysniningsfilosofiens» läror. I dem hade de båda vuxit upp.
Eller hade han skämtat bort alltsammans, förklarande att »sparsamhet ej var hans yrke».
»O Anna Märtha, det blir gruveligt att komma inför dig med detta budskap!»
Maja har stått och beskådat kära far. Hon märker att det ej är en ond trollblick i ögonen — det är något annat, som hon ej fruktar för. Hon kniper sakta hans fingrar för att påminna om, att hon står där bredvid honom på vägen.
Och när han förundrad skådar ner på barnet, som han glömt, säger Maja frimodeligen:
»Tälj mig, söta far, är det sant, att far sovit hos trollen i Kölaskogen och sedan fått det far då drömde om?»
Undrande och bestört beskådade Leonard Magnus barnet. Men Majas ögon stå förunderligt frimodiga och klara upp i hans — det lyser i dem, i de rosiga ansiktet något, som han känner igen — och hastigt tager han den lilla på armen och viker av på stigen till björk- och asplunden, som sluttar ned mot älven.
På en sten vid stranden sitter han med barnet i knäet.
Den oroliga höstvinden börjar stillna och skymningen kommer. Mellan björkarnes glesa blad skönjer han eld och gnistor från smedjan.
Forsen sjunger sakta och blitt i kvällen.
Leonard Magnus tänker: »Du sjöng en gång: det är ditt, det är ditt, det är ditt, Magnus Uggla, vad sjunger du nu?»
Kunde han ej tyda forssång mer?
Och medan mörkret faller tätare och vattnet sakta porlar kring strandstenarna vid deras fötter, täljer Leonard Magnus för sin lilla flicka om tillkomsten av sitt verk, det bästa i världen för dem bägge, om Adolfsfors.
