50
na, rådig och modig i farans stund», sade Anna Märtha stilla.
»Vi, som nu leva, få väl försöka att icke vansläktas», kom det än mer stilla, i det hon räckte ut handen emot mannen.
Han tog den och förde den över sitt ansikte, kyssande den gång på gång.
»Ja nog har du varit både modig och rådig alltid; modig, då du tog mig, riddaren av den sorgliga skepnaden, som förde dig hit upp i ödemarken att blott dela min möda — och rådig, ja, hade jag följt dina råd, så hade sakerna nu inte stått som de stå!»
Och med hustrun vid sin sida i det strålande månskenet förtalde Leonard Magnus om de alltjämt sjunkande konjunkturerna, de slukande inteckningarna, det saknade driftkapitalet, affärsvännens död, den stora gälden, om hela det förtvivlade läget, och i övermåttet av sin smärta och självkritik, hade han ej ord starka och dräpande nog för hela sin förfelade gärning.
»Det som är gjort är dock gjort», avbröt honom Anna Märtha.
»Hur ofta har jag ej hört talas om den synnerliga nytta, som dylika manufakturverk göra landet, och själv har du mången gång sagt, att den enskilde därför måste offra egen fördel — nåväl, vad är orden, de stora orden, annat än värdelösa papperssedlar, om de icke vid tillfälle, då det behövs, också skola inlösas? Ditt verk blir kvar efter dig.
Varje människa lämnar väl alltid ett litet spår efter sig, där hon gått vägen fram, om det ock snart utplånas i tidens sand.
Men Magnus Ugglas spår skall icke så snart försvinna, och Magnus Ugglas verk, Adolfsfors, det känner jag på mig, skall bli beståndande genom tiderna — och då, vad mer, om vi nu måste lämna det!»
»O Anna Märtha, min starka, stolta, ömma Anna