Märtha, vad skulle jag ta mig till utan dig!» sade han och slöt henne häftigt intill sig.
»Och jag utan dig», viskade hon tillbaka men sköt konom så sakta ifrån sig.
»Spela nu, Leonard Magnus», sade hon ansträngt, väl vetande att vad han nu i ord ej mäktade ge uttryck åt, det skulle komma fram i toner. »Länge nog har du undvikit spinetten. Nu längtar jag efter musik.»
Och han spelade och spelade, och lyssnerskan böjde sitt huvud och förstod.
Den starka, tröttande spänningen löste ut sig i vemod.
Men, tänkte hon tacksamt, så länge det ännu finns klang och färg och högtid över vårt liv, kan det ändå aldrig bli fattigt och grått…
Dörren till spisekammaren gick hastigt upp, och in kom en liten vitklädd varelse.
Den långa nattskjortan släpade efter henne, och tårarna strömmade så strida utför hela det lilla ansiktet.
»Jag kan inte bo i det här huset, om söta far sitter och spelar så sorgliga saker», storsnyftade hon.
Leonard Magnus sprang upp och tog barnet på armen.
»Vad är det du säger, mitt lilla barn?»
Och fastän tårarna började falla mindre strida, så upprepade hon sitt:
»Jag kan inte bo i det här huset… om söta far… sitter och spelar… så'na sorgesamma… saker…»
Far och mor sågo på varandra. De musikaliska anlagen hade hon sålunda ärvt, deras lilla Maja.
Fadern smekte henne lugnande och vandrade fram och tillbaka, fram och tillbaka med henne på golvet.
»Far ska inte spela mer nu… men min lilla Maja får ändå inte länge till bo kvar i det här huset», mumlade han sakta.
Men hon hade hört det, och två stora barnaögon stodo på spänn.
»Vad menar söta far?»
