marmorskivan, tog upp den där stående silverskålen och vände den upp och ned, så att den i bottnen infällda försilvrade hästskon blev synlig för det förvånade barnets ögon.
»Och om man lägger den där skålen under huvudkudden, får man då allt det man drömmer om?»
»Nej, kära barn, vem har inbillat dig sådana dumheter?»
»Jo, dom säger att…»
»Nej, nu har Maja pratat tillräckligt mycket i kväll, säg nu snällt godnatt åt far, så ska mor i stället följa med dig in i barnkammaren och läsa aftonbönen med dig, så du kan sova gott.»
Den lilla suckade. Men mot söta mor var det aldrig värt att göra någon invändning, det visste hon fuller väl, det gick ändå alltid som mor ville.
Villigt lät hon sig bäras bort av henne mot barnkammaren.
Men hunnen till dörren sträcker hon plötsligt ut båda små händerna över mors axel, ser söta far rakt in i ögonen, under det hon säger:
»När Maja blir stor, ska Maja ge söta far så här mycket pengar», och så slår hon ut bägge armarna, så mycket hon kan och så häftigt, att modern får lov att ta nytt tag om henne för att icke tappa henne i golvet.
Leonard Magnus står länge kvar på samma fläck och ser mot dörren, bakom vilken de försvunnit.
Månstrimman leker på låsets vita porslinshandtag, och kommer det att glimta i tusen färgskiftningar…
»Den som äger dessa båda», utbrast han slutligen uppvaknande, »han är sannerligen icke en fattig man.»
Försvunnen var bitterheten och den vånda han förut känt.
Han gick fram mot fönstret och blickade ut i natten. Däröver välvde sig den stjärnklara himlen så hög och fri.
