LÖFTETS UPPFYLLELSE
En het julidag, när solröken blånande dallrade kring Hugnfjället, och landsvägsdammet, asktorrt av den långa torkan, lagt sig tungt över alla blommorna utmed vägkanten, syntes en bekväm resvagn rulla vägen fram.
Rak och myndig satt den livréklädde kusken på kuskbocken. Det var Adolfsfors finaste vagn, som sänts att från det sista rusthållet avhämta bruksherrens, Lennart Wærns moder, Fru Maja Uggla.
Genom de uppdragna vagnsfönstren hade fru Majas trötta blick då och då sökt sig ut, snuddat vid landskapet, men mestadels har hon suttit svårmodigt försjunken i sina egna tankar.
Det svarta sorgdoket bar hon ännu, fastän det var mer än år och dag sedan hon på Billesholms kyrkooård myllat ned sitt yngsta barn, hjärtebarnet.
Sophie Wærn dog av det, som hennes starkare moder måst leva sig igenom — kärlek, som ej fått sitt.
Visserligen hade hon så rörande och utan att klaga druckit av den besvikelsens bägare, som hennes egen make räckt henne, men tömma den hade hon ej förmått, behövde det ej heller, ty döden, befriaren, hade tidigt tryckt sin kyss på den unga, älskliga slottsfruns panna. Tjugufyraårig fick Sophie Wærn till Svaneholm sluta livets strid.
Men för modern, som vårdat, följt och förstått henne
