56
som ingen annan, kändes denna förlust så bitter och svår, att porten till hennes inre liksom sprang i dubbla lås.
Som en främling, som ingenting här i världen mer egentligen angick, rörde hon sig bland människorna.
Barnen liksom övriga fränder och vänner började bli allvarsamt oroade.
Hon, Maja Uggla, den alltid förnöjsamma och skämtsamma, allas så att säga glädjebank, dit de gått och fått sina nödmynt utväxlade i full klingande valuta, hon nu så djupt nere i melankoliens svarta dy!
Då kom brevet från sonen, Lennart Wærn, med förfrågan om, huruvida kära fru moder ej nu vore hågad infria det löfte hon gav Cilla och honom, då Adolfsfors återköptes, att snart komma och hälsa på dem?
Var det inte kanske fru moders alla sagor och sägner från hennes älskade barndomshem, som allt sedan pojkåren legat honom i hugen och lockat honom att på Adolfsfors försöka fortsätta morfaderns verk? Ville hon inte se, om han någorlunda lyckades?
Folk brukade berätta för honom, att det sista de mindes av Maja Uggla, då det bar av med henne i den stora resvagnen, var hur hon stod där och viftade och ropade: »Jag. kommer tillbaka, jag kommer tillbaka, då jag blir stor!»
De hade nu också så svåra behov av kära mor. Cilla och han voro nämligen betänkta på en liten parkanläggning. Ingen var därutinnan så hemmastadd som just kära mor. Det vore därför så alltför snällt, om k. mor ville hjälpa dem och se till vad som göras kunde av den lilla vackra asp- och björkdungen på sluttningen mot älven, just där den grenade sig och omslöt en liten holme. Mindes k. mor den?
»Löften skola hållas», hade fru Maja svarat — och nu satt hon här i vagnen, som förde henne närmare och närmare det gamla barndomshemmet.
