60
visor, måste hela auditoriet ibland både skratta och gråta.
Inte var det underligt, att han vann henne, i mycket en så likstämd själ!
Så lovade de varann tro och kärlek en vacker sommardag där ute på »ön».
Men ingen i hela världen skulle ha någon vetskap om detta ännu. Om några år, då han vunnit den utkomst och ställning i världen, varpå han hoppades, skulle han komma tillbaka och hämta sin brud. Så tänkte de.
Men det var blott i hennes ögon, som han var den utkorade prinsen, i söta fars och stränga fru moders var den unge eleganten från huvudstaden blott en »spelevinker», som alls icke kunde ifrågakomma som épouseur till deras firade dotter Maja.
Därför voro de i själ och hjärta storligen belåtna, när tiden kom, då han måste draga sina färde, fastän de ju så gästfritt mottagit honom i sitt hus.
Så kom då den sista kvällen.
Alla sutto församlade i salongen. Han hade trakterat sin fiol, och hon hade ackompanjerat honom på spinetten.
Mycket hade han sagt henne i sitt spel, men hon kände, att alla hade ögonen på henne, och vågade ej se upp, blott då och då skymtade hon den välformade handen, som förde stråken, eller såg en glimt av de gyllene knapparna i den gröna västen.
»Ah, pardon mes amis», hade han så sagt, »om herrskapet tillåter, vill jag hasta upp på mitt rum efter ett notblad i mitt reseskrin. Bellman själv har förärat mig det en oförgätlig afton, då vi voro tillsammans på Haga. Men tills nu har jag glömt, att jag hade det med mig.
Får jag be eder stanna vid spinetten, mademoiselle? På ögonblicket är jag tillbaka!»
Så stod han där på nytt och böjde sig fram mot
