Slottsjungfrun står där i tornet och spejar ut. Visst skulle han komma, han som hon väntade!
Men vad var det? Kom där icke en båt roende på sjön, och styrde den icke kosan rakt mot herrgården? På botten låg en ung kavaljer, till synes livlös. Man bar honom upp. Och fru moder, som ser att det är en ståndsperson lät föra upp honom i stora gästkammaren.
Och där förblev också den stackars febersjuke under många månader, troget vårdad av deras gamla barnpiga, Ingeborg.
Men under dessa månader kom något nytt in i Maja Ugglas liv, något som slog rot så fast — att det fanns där ännu.
Ack ungdom, hur du leker med allt!
Hur hon minner sig på budskapet hon sände honom första gången med den lilla vita kattungen! Och hur han svarade!
Och sedan alla dessa små oskyldiga billets-doux, som gamla Ingeborg förmedlade dem emellan! Och hur han spelade på fiolen däruppe — och hon flinkt svarade på spinetten därnere —.
»Sköna budskap från ungt hjärta till ungt hjärta, språk utan ord, vägar utan steg!
Aldrig kunde hon glömma den där våren, då gullvivorna blommade så rikt och konvaljerna doftade som aldrig förr i Billingsforsparken!
Då fick han ju komma ut, sjuklingen. Och vem var sen den främste i lek och glam, den skickligaste i att ordna glada picknicker på »ön» och färder på sjön? Hur överglänste han inte dem alla med sitt fina vett och manér och sina många talanger.
Men så kom han ju också från huvudstaden. Vad allt kunde han inte berätta om tjusarkungen och Bellman, vars gode vän och kamrat han varit.
Och då han så mästerligt föredrog hans sånger och
